|
Jag kom ihåg dej hjärtat när vi var och tittade på dej när du bara var någon vecka gammal....jag höll i dej och frågade; Är det DU som är min Cito? Du pep till och jag visste...JA det VAR du ja:-) Sen påsken -93 åkte vi och hämtade dej...husse skjutsade oss direkt till landet i Tollarp och sen åkte han hem för han skulle jobba. Du var såååå liten älskade pojk! Sov i en liten låda nedanför min säng...."Barnen" fixade en låda ute också som du kunde vila i när du inte orkade leka mer...där kröp du ner så glad och nöjd. Men vi hade kul, lekte med dej hela veckan jag och Susanne o Christian. Sen när husse kom upp nästa fredag så blev du livrädd...vad är detta....en ny hemsk människa? MEN det var ju bara din älskade husse ju!!! :-) Men det tog ett par dagar innan du accepterade honom:-) Under årens lopp har du skänkt oss såååå mycket glädje....du har aldrig nånsin morrat åt någon, vare sig hund eller människa..aldrig visat sura miner..utan alltid varit glad o gó! Du blev inte heller en sån liten sheltie...folk döpte dej till "mellancollie" haha Du har glatt oss med såååå många tokerier så vi har mycket att minnas. Tänk alla skutt du gjorde upp i husses famn...från "hundra meter". Alla spår som finns kvar på landet där du kutat i 100km/tim , gropen du grävde under 14 års tid under ditt träd finns kvar. Alla korvar du gömt (vi trodde vi skulle på "korvträd på landet) Konstigt... du åt inte korv innan vi skaffade Atlas*S* Men efter det så var det det bästa som fanns!
På julafton-06, när vi var hos mina föräldrar (du älskade att vara där) så uppträdde du som en unghund...sprang trappa upp och trappa ner o letade efter alla katterna och sen la dig på mattan i rummet där vi satt och bara rullade o rullade o njöt. Hemma sen fortsatte du som vanligt...lite småbus med Atlas...gömde korvar m.m. här hemma...och sen....Tänk va...6 dagar gick och sen finns du inte hos oss längre älskade pojke!? Två dagar före nyårsafton ville du inte mer, vi var ute med dej som vanligt flera ggr den dagen, men sista gången orkade du inte gå upp för trappan så vi bar dej! Sen la husse dej på min arm i sängen...där låg du kvar..jag ville inte sova eftersom jag var så orolig för dej, men slumrade till mot morgonkvisten iaf. Då hade du lagt dej på golvet och kissat på dej,.....och DÅ kvar det kris grabben! Stackare....Atlas gjorde ALLT för att få igång dej, skojade o pussade dej men inget hjälpte:-( DÅ beslöt vi oss för att åka "in". Dom kunde ge oss 2 dar till med dej sa dom...MEN till vilkens glädje. Inte vår och inte din! Du visste inte var du var...du var nog väldigt sjuk mitt hjärta...vi bar dig in...och du var knappt vid medvetande..hur kunde detta ske sååå fort*gråter* MEN jag sa till dej när vi var hos veterinären att vi ses senare i hundhimlen, för jag tänker också komma dit och hälsa på alla mina hundar som är där (Du träffar 1 schäfer, 3 pudlar som vi har haft och jag VET att DOM vet att vi har haft samma matte)! Du hittar säkerligen MASSA andra kompisar att leka med där...för INGEN kan motstå dej lille gubben! Du är den underbaraste i hela hundhimlen!!!! Men det var skönt Cito att du aldrig var sjuk innan...detta gick ju fort!
Du får några ben med dej som du kan dela
med dom andra!!
MÅNGA MÅNGA kramar, kyssar m.m. från din husse, matte och lillhusse, lillmatte och kompisen Atlas! Vi saknar dej såååå otroligt mycket...MEN "Tack för att du fanns"...och så länge...i hela 14 år... för snällare goare vovve än du existerade inte. Vi har BARA goá minnen från dej!
Men vet du vad hjärtat? Du kommer alltid
att finnas intill oss ändå...för du sover nu på landet, under ett
plommonträd, då kan vi också hålla ett vakande öga över dig
hela tiden! Bra va Cito?
"Käre Fader, idag vid
tolvtiden kom en av dessa dina minsta och klappade på porten till
din himmel.
|
